I always knew, I would spend a alot o time alone.

http://www.youtube.com/watch?v=xI1Sm_XJ3Mg

Noise.

När jag vaknade i morse och öppnade fönstret hörde jag någon spelade musik högt. Det gjorde mig glad. Sol och musik!

Dream of Life.

För tillfället drömmer jag mycket. Gamla minnen varvas med nya fantasier och allt blandas till en helhet som i drömstadiet ter sig fullt verklig. Det är något speciellt med drömmar. De erbjuder någonting annat. Inte en flykt från verkligheten utan ett slags perspektiv på verkligheten, egentligen ett mer verkligt perspektiv, där den tid som varit på ett realistiskt sätt vävs samman med den tid som är. I det vardagliga livet försöker vi skilja på dröm och verklighet trots att det är mycket påtagligt hur minnen och erfarenheter formar oss till de vi är som personer.

Patti Smith - Dream of Life, en sevärd film:

http://www.youtube.com/watch?v=EpKZ2H7CC3s

City life.

Man lär sig saker hela tiden. Saker om andra och saker om sig själv. Efter helgens resa har jag kommit underfund med hur mycket stadsliv betyder för mig, hur mycket mina vänner betyder för mig och hur mycket jag älskar att vara irrationell, naiv och frihetssökande.

I städer samlas allt jag värderar allra högst i livet. Här finns musik, kultur och människor. Här möter man olikheter och här sker ett utbyte av tankar. Visst måste man rätta sig i led och anpassa sig men man har också en större frihet att vara den man vill vara. Utan att egentligen ha funderat över det har jag tidigare i mina val av vägar i livet alltid valt tid och frihet framför till exempel inkomst. Varför kan man ju fråga sig. Kanske för att jag har anpassat mig efter mina förutsättningar, kanske för att jag är uppfostrad så, kanske för att jag har tillåtit mig själv följa en känsla. Vad än anledningen må vara så spelar det ingen roll. Jag är den jag är och jag trivs med det. Nothing more, nothing less. Detta läsår har varit på tok för inrutat och inlåst. Jag längtar ut!!

Blogz.

Jag tänker på det här med bloggar. Kan inte riktigt bestämma mig vad jag vill med mitt bloggande. Känns som att jag skulle behöva 10 olika slags bloggar för att får ur mig det jag vill ha sagt på rätt sätt i rätt kontext. Ibland känner jag för att bara dela med mig av mina tankar, ibland för att resonera kring en djup text, ibland lägga upp helt vanliga bilder för att dela med mig av mitt liv, ibland för att lägga upp mer arty bilder för att de oftast är roligare, ibland känner jag att jag skulle vilja modeblogga som alla andra, visa outfits osv.

Antar att den största skiljelinjen går mellan personligt bloggande och en blogg som har ett specifikt syfte. En blogg med specifikt syfte känns dock inte så lockande i dagsläget, känner att jag skulle tröttna rätt fort på det. En styrka med bloggande är väl att det har det personliga draget, att det är som en dagbok fast på nätet. Samtidigt är självcensuren definitivt mer påtaglig när man bloggar jämfört med när man skriver dagbok. Man vet att det man skriver kommer att finnas på ett nät där alla har tillgång till det oavsett om det är någon som läser det eller inte. Vetskapen om att det kan läsas av vem som helst leder till självcensur, eller om man inte vill prata om självcensur så leder de hur som helst till en förändring av texten. Det är som att man har en liten läsare sittandes på sin axel som läser samtidigt som man skriver, en läsare som kommenterar redan innan texten har producerats.

Bloggandet får fortsätta. Kanske ska jag tillåta bloggandet att bli än mer spretigt. Bloggandet kan ju också ses som ett deltagande i ett samtal, ett samtal som förs på nätet och samtal har ju en tendens att ta alla möjliga och omöjliga vägar. Bloggandet är min del av samtal, mitt sätt att visa vem jag är och vad jag tycker, en förlängning av mig själv. Kanske är det därför det blir problematiskt. När texten väl är ute kan den tolkas hur som helst och jag har ingen chans att försvara mig. En text är också mer bestående än ett samtal. Texten finns kvar därför känns det som att man måste tänka två gånger innan man skriver något. Eller inte bara två gånger, tio gånger, så att det blir rätt. Problemet är bara att alla ändå tolkar utifrån sig själva i slutänden. En text kan bli helt fel och missuppfattas totalt om den läses från fel synvinkel.

Vi tror att vi lever i en värld utan censur men så är det inte. Anpassningen till normen leder till att vi hela tiden censurerar oss själva. Det finns ett upplevt rätt och ett upplevt fel och det är normen som bestämmer vad det är som är rätt respektive fel. Vidare finns det en brist på tolerans för det som inte passar in i normen. Detta andra som inte passar in, som vissa inte ser, andra inte vill se och andra ser men inte vill erkänna är en del av alla men vissa är mer censurerade än andra. Vi döljer av rädsla för bli uppfattad som avvikande från normen. Normen är stark och den leder till en censurering som kväver det som inte anses passa in.

Vår. Jag har en orkidé som hela tiden gör nya knoppar. Den verkar trivas och den gör mig glad.

Feeling.

Jag är känslostyrd. Det finns tillfällen när jag är fullt medveten om hur starka mina känslor är samt vilka problem det kan leda till om jag låter känslorna ta över. Detta får mig att tänka att eftersom jag är medveten så borde jag rimligtvis också kunna kontrollera mina känslor, men icke. Känslorna styr och det är inte mycket jag kan göra åt det.

Ibland uppfylls jag av en känsla när jag ser något. Känslan är stark och tar mig i besittning.

Det finns en stillhet och tystnad i snö. Snö är vackert. Nu, redo för vår.

Fight, fight, fight.

"I cannot but think: if all of us imagined violence as violence against ourselves, perhaps we would have peace. (Whether peace is what we most deeply want is another story.)"
/J.M. Coetzee Doubling the Point

Det har sagt så mycket kloka saker att man ibland undrar varför världen ser ut som den gör. Lite naivt uttalande måhända men samtidigt, om alla bara skulle tänka efter en gång extra, ge sina tankar lite tid, då kanske vi skulle komma en bit på vägen, om det nu är det vi vill.